Hamnen i Gustavsberg har djupa historiska rötter. Vikens vatten var en betydelsefull farled som förband Baggensfjärden med Torsbyfjärden. En farled inte minst trafikerad av vikingarna vilket Gustavsbergs gravfält och stensättningar från 700 till 100-talet vittnar om.

På vintrarna ingick farleden i ett system av vintervägar. De var livsviktiga för skärgårdsbefolkningen när de skulle sälja och inhandla förnödenheter inne i Stockholm. Krogar fanns utefter leden där man kunde vila och på vintern byta häst. Kroglivet har således också djupa rötter i Gustavsberg eller Farsta som platsen hette från början.

Gustavsbergs industriella historia sträcker sig tillbaka till 1600-talet. År 1640 bytte riksrådet Gabriel Gustavsson Oxenstierna till sig Farsta by, som utgjordes av två skattehemman, från kronan tillsammans med flera andra Värmdögårdar. Sonen Gustav Gabrielsson Oxenstierna ärvde egendomen när riksrådet gick ur tiden samma år – Farstas tid som säteri hade börjat.

Farsta Slott. Ursprungsbyggnaden uppfördes på 1620-talet, brändes ner av ryssarna 1719 och återuppbyggdes på 1740-talet. Byggnaden fick sin nuvarande utformning 1894. ”Slottet” var under många år bostad för porslinsfabrikens direktör, Wilhelm Odelberg. 

För att få säterifrihet krävdes bl a att en ståndsmässig ”sätesgård” uppfördes, värdig ägarens ställning. I Farstas fall innebar detta att en huvudbyggnad i sten började byggas på den ena gårdens tomt, det som senare blev dagens ”Farsta slott’.

Gustav Oxenstierna avled redan 1648, varvid makan Maria Sofia De la Gardie övertog det då ännu inte fullbordade herrgårdsbygget. Maria var dotter till fältherren Jakob De la Gardie och Gustav II Adolfs ungdomskärlek, Ebba Brahe.

År 1655 reste Maria Sofia De la Gardie till Delft i Holland, för att studera fajans till framställning. Möjligheten att utveckla en ny näring

Maria Sofia De la Gardie, fru till Gustav Oxenstierna.

väckte intresse och vid hemkomsten såg hon till att säkra de rättigheter som krävdes för att tillverka ”delftska porcelainer”. Det kom dock att dröja 170 år innan porslinstillverkningen startade i Gustavsberg.

Tegelbruket anlades för att kunna uppföra en herrgårdsbyggnad men fick avkastning när Stockholm byggdes ut. När stenhuset i Farsta efter tio år var helt färdigt 1658 ändrade Maria De la Gardie egendomens namn till Gustavsberg för att hedra sin avlidne make. Namnet blev en hyllning till mannen i hennes liv; Gustav Oxenstierna som hon gifte sig med som sextonåring, men som avled fem år efter bröllopet. Det äldre namnet Farsta användes dock fortfarande omväxlande efter namnbytet. Farsta-Gustavsberg ärvdes av döttrarna och egendomen var kvar i familjens ägo till 1756.

Under perioden 1756 till 1815 genomgick egendomen Farsta-Gustavsberg flera ägarbyten. Vid ett enskifte 1815 styckades egendomen Farsta-Gustavsberg i två delar, varvid den östra delen kring tegelbruket fick beteckningen Gustavsberg medan området på västra sidan med herrgården behöll det gamla namnet Farsta. Avsikten med delningen var att vid en eventuell försäljning av tegelbruket redan ha detta avsöndrat ur egendomen. Namnet på godset var Farsta och tegelbruket Gustavsberg.

Båda namnen användes parallellt fram till att det delades upp i början av 1815 då godset blev Farsta och fabriken Gustavsberg. Tre år senare, 1818, arrenderades hela egendomen av grosshandlaren Johan Herman Öhman. 1821 köptes egendomen av Johan Herman Öhman och Johan Olof Wennberg för att fortsätta tillverkningen av tegel, men efter några år beslöt de båda ägarna att satsa på porslin.